Utfrysning är också mobbning

I svenskan har vi börjat ett nytt arbete som ska handla om mobbning.
Vid första tanke kanske det låter otroligt tråkigt och onödigt, men det är faktiskt en av dem viktigaste ämnena. Sådant som samhället och speciellt skolan måste ta upp. Vi måste se till att ta ansvar och det är just dem som ska lära barn vad som är rätt och fel.

Att vissa skolor och vuxna kan tänka sig att sopa detta under mattan gör mig inte enbart rädd utan även förtvivlad. Förtvivlad och arg. Arg och ledsen. Såhär ska det inte gå till, man måste våga prata om det för att kunna förändra, och att inse hur allvarligt det faktiskt är. För det är ett brott. Mobning är lika mycket ett brott som att misshandla någon. Mobbningen sker psykiskt och är ännu svårare att läka. Inte skulle en vuxen som blir nedslagen på gatan strunta i att anmäla och inte skulle dem runt omkring reagera som om inget hade hänt? Varför ska detta då drabba barn och ungdommar? Samhällets mest sårbara grupp och dessutom mest betydelsefulla. Utan dessa skulle samhället falla ihop. Barn och ungdommar är ju framtiden. Ett sätt att inverstera. Som att inverstera i en riktigt fin skinväska, blir bara bättre med åren.
Därför måste man få skolan att reagera. Dem måste inse att det inte är farligt att prata om, och framför allt är det kunskapen. Utan kunskap är man chanslös.
Det är den utsattes synpunkt som är det viktiga, känner man sig utsatt så är man det, och det måste accepteras. Många idag kan inte förstå att det är så allvarligt.
Varför ska man flytta på den som blir utsatt och inte på en mobbare?  Idag finns det faktiskt en lag som säger att man ska flytta på en mobbare, men hur ofta tillämpas den? Hur kan ens vuxna med att vara så fega? 
Jag bli alldeles röd av ilska, och framför allt kommer den från egna erfarenheter. Kuratorer som tycker att det istället är mobbaren som man borde tycka synd om, rektorer som bara nonchalerar det och en utsatthet som bara blir värre och värre. Från början var den bara psykisk, men senare övergår även till en fysisk. Ska den fysiska mobbningen ske framför ögonen på en lärare eller kanske rent ut sagt rektorn för att det ska ha äget rum? Mobbarna är inga idioter, dem vet alla vägar runt att bli anklagade.

Dem spåren som sätter sig förstör ett helt liv, ibland är självmord enda utgången. Och jag kan till fullo förstå. Den frustrationen att inte bli tagen på allvar eller bli betrodd tär på en. Tillslut orkar man inte mer. Är det så vi runt omkring vill att det ska sluta? Ibland kan man verkligen fundera, för isåfall, varför i sjutton händer det då inget? Varför kan ingen reagera?
Varje dag är ett helvete och det helvettet är de vuxnas plikt på skolor att se till och stoppa.
Öppna ögonen och sluta vara så förbannat fega!

Kommentarer
Postat av: Björn

Läs min blogg som handlar just om mobbning!

2009-03-30 @ 10:07:45
URL: http://blogg.aftonbladet.se/27355

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback