Estela

God morgon! Vaknar faktiskt till en regnfri dag än så länge och idag är jag faktiskt uppe i tid vilket känns skönt. Kvällarna blir så sena här,och jag som är van att sova vid tio-elva. Dock ska jag inte sticka under stolen med att dem är vansinnigt trevliga. All gemenskap, alla härliga människor, allt känns helt enkelt jättebra. Igår hade vi ett "advisor meeting" och min advisor heter Amiee och är från USA. Hon undervisar här på skolan i engelska och teater. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att jag fick henne, hon är sådär alldeles lugn och härlig av sig, samtidigt som är väldigt djup och vet mycket om livet. Tror definitivt att hon skulle kunna bli ett stöd ifall att något känns jobbigt.

Kom hem för en stund sedan, har precis varit inne i stan och tagit en sväng på Friskis. Skönt, men jag körde lite slappt idag eftersom att jag känner att jag börjar bli förkyld. Inte nu, jag har inte tid att vara sjuk nu! Sedan har jag faktiskt börjat packa idag,på riktigt. Hur sjuttan ska man få med sig allt? Jag kommer att få betala en hel del för övervikt det är jag säker på.  Just det ja, jag lämnade över lägenheten idag också... Det är verkligen på gång, jag är påväg. Känns underbart men samtidigt otroligt skrämmande. Imorrn är det en vecka kvar tills jag sitter på planet till Norge och RCNUWC!

Känner att det är dags att ta upp bloggen som har legat nere det senaste. Det har varit sommar och fullt upp, trotts att det inte har hänt så mycket särskilt. Slutat att jobba för iår, jätte skönt måste jag säga men visst kommer jag att sakna mina gamla tanter haha. Denna sommar har på sitt vis varit den värsta, allt mitt liv har handlat om har varit att förbereda mig inför skolan. Ska jag våga eller inte... Tidigare har jag varit nära att dra mig ur, kännde att det aldrig skulle gå, men nu har jag efter en lång tids tänkande och velande bestämt mig för att jag ska banne mig åka upp. Jag ska förverkliga min dröm och våga ta steget ut i det okända. Det hjälper inte att ligga hemma och vara rädd, utmaningar är gjorda för att genomföras. Sedan vet jag själv att jag måste bli snällare mot mig själv. Måste tycka om mig själv och se mitt eget värde. Inte mäta sig med alla andra utan mäta sig med sig själv. Jag har börjat att se hur långt jag har kommit på dessa åren, vad jag har lyckats åstakomma utifrån dem förutsättningar jag hade då, inte hur en levnadsglad, possitiv och stark människa hade klarat av. Jag har kommit en bra bit på vägen, men det är inte förrän nu jag har insett värdet av självkänsla. Den är a och o, finns inte den så måste man jobba på den. Det är vad jag har gjort nu i sommar och det har varit smärtsamt att se allt som man har velat glömma, möta hemskheter och försöka se varför saker å ting har hänt. Ta tag i sin sorg och acceptera att det som har hänt, har hänt. Sedan måste man förlåta, och hur hemskt det än låter gå vidare. Det är mitt liv det handlar om, inte någon annans eller det som var. Nya förutsättningar ger ett nytt liv helt enkelt. Så, jag tänker avsluta det hela med, now its time, and its my time and my life.