Estela

Nu är det dags för min sista skolavslutning någonsinn- här i stan. Har tagit på mig min fina studentklänning och känner mig nästan lite för fin, men äcsh det får gå.
Det är med blandade känslor, förväntan och sorg.  Nu bär det av på riktigt.

I eftermiddags ringde min kusin och frågade om jag ville vara barnvakt en stund så kvällen har inneburit barnpassning. Det blev ju då inget friskis, men jag cyklade ut dit och hem, är runt 2 mil så det var en ganska bra träning. Lite pinsamt var det när pappa kom hem och den minsta killen som är 3 säger det första han gör att han har bajsat på sig... Det är ju en bra barnvakt det...

Nu ska jag se på tv lite innan jag somnar, är ju som sagt ledig imorron med, skönt!

Klocka är två och här sitter jag och äter frukost.... Hjälp vad jag var trött imorse, vi har varken skola idag eller imorgon och avslutningen är på fredag. Känns så tomt på något sätt, vet inte om jag är redo att lämna min fasta bas i livet och pröva mina vingar. Man vet alltid vad man har när man lämnar det men aldrig vad man får, det är ett givande och tagande. Just därför blir det ju även en sådan spänning i det, skulle man veta från början vore livet aldrig spännande.  Igår lämnade jag tillbaka min skåpsnyckel och tömde skåpet, lämnade alla böcker och lämnade in påskriven lapp om att jag ska skrivas ur skolan.  Efter denna vecka räknas jag inte längre som en elev på De la Gardie. Det som har varit mitt andra shelter kommer nu bara att bli en skugga av mig. Tänk vad mycket jag har lärt mig under dessa två år på skolan, hur nära man har kommit allt.  Egentligen är det ju inget konstigt att byta skola men jag har liksom aldrig ens besökt skolan och jag ska flytta utomlands... Inte det att jag inte vill, men jag känner mig bara så otroligt rädd, som att hoppa utför ett stup och inte veta vad som väntar där nere. Sedan är väl att ta farväl det jobbigaste man kan göra, men man måste lära sig det.

Idag ska jag försöka hinna en sväng till friskis och även till biblan och låna lite böcker.

God morgon!

Solen skiner, visst är det underbart?!  Jag blir alltid så glad av solen, funkar nästan som lite terapi för mig.  Otroligt trött idag, inte så konstigt dock.  Egentligen förstår jag inte vad jag gör uppe så här tidigt, börjar inte förrän ett. 

Tänkte berätta lite mer on helgen i Höör, den har varit underbar! Man känner sig nästan som en liten familj och man kommer säkert bli otroligt tajta med tiden. Jag mötte upp Tea på stationen i Höör, som jag faktiskt bara har pratat med på facebook tidigare men hon var lika gullig som jag hade föreställt mig.

När vi kom fram väntade såklart Sofie, Wojteck, Astrid (som ska t Wales) och Stina(ska till Indien) på oss. Det vi sedan råkade ut för måste ju nästan ses som den sista prövningen, sista testet för att se om vi är kapabla för att klara av det hårda livet på skolorna. Enligt egen uppsaga tycker jag helt klart att vi klarade av det med stolthet. Vi skulle alltså bada vid sjön som skulle ligga 2 km bort, men vi gick och gick. Ingen sjö i sikte. När vi äntligen siktade sjön nedanför och vi kom fram låg en kohage framför oss. Under elstängslet och fortsatt promenad ner mot sjön. Intet ont anande. 
 Det börjar med att en fastnar i träsket, och sitter fast i lera och vatten. Sedan går alla mot samma öde. Vita skor som längre inte är vita, lera blandat med komocka upp till midjan och sår på benen.  Som Sofie lägligt skrek "Jag har koskit mellan tårna!"   När vi äntligen kom hem efter denna otroligt dramatiska och hemska upplevelse (utan bad) så stank vi inte jordgubbar och hallon direkt.  Inte gick det att få bort allt heller... Memory for life, thats true.  Jag tror vi kommer att bli ett galet gäng!

På kvällen låg vi och pratade hela natten och åpna som vi är gick vi och hämtade kakburkarna och åt kakor halv fem haha... 

Galet rolig helg kan jag bara säga, jag vill bara börja skolan med dessa NUUU!


Lägg märke till fd eleven Pääär som testar sin smärtgräns


Sofie har fått medsmak av de skånska träsken


Gemenskapen är A och O


Bears by Wojteck

Inte en endaste internet mast fanns det där ute som vi har varit i exakt ett dygn så uppdatering har varit omöjligt.
Jag är så slut så att jag stupar snart, har sovit runt en timme i natt och reste runt 6 timmar igår och nu samma rutt hem. Jag är trött på att flänga runt nu så det ska bli skönt att komma hem ikväll. Vi har haft det jättebra och alla är så fruktansvärt mysiga, känner bara ännu mer att jag har gjort rätt val.

Jag ska berätta allt senare, men det blir nog imorgon eftersom att sömnen priteras.

Ha de så bra!

Eftersom att det är min allra bästa och underbaraste vän som tar studenten imorgon så tänker jag ägna detta inlägg åt dig Amira.  Den vän som har följt mig längst genom livet och som jag känner utan och innan, samtidigt som varje gång är som ett äventyr. Vi har upplevt så mycket tillsammans, många galna och roliga stunder men även en del tunga och jobbiga stunder. Du har funnits för mig när jag mådde som sämst, och det vet du om, och hjälpt mig igenom.  Det finns ingen annan jag känner som är så sjukt galen och sjukt klantig, men inte heller som jag skrattar så mycket med.

Vi träffades helt av en slump, en väldigt konstig en. Att åka på lägret var egentligen inte alls genomtänkt och när jag kom dit så ville jag åka hem med en gång. Vi var dem enda tjejerna som valde Hajking så det var vi och grabbarna, haha. När vi lagade pankakor eller vad det var och du tappade din på marken, när vi kom sist när vi paddlade och ledaren fick komma och hämta oss, på natten när du inte kunde sova och väckte alla utom mig, när ni slängde upp kläderna på taket, när ni satte upp flaggan på natten som dem fick fälla hela flaggstången för att få ner... Så mycket tokigheter som hände på två veckor!       Då var vi 13 och 14 år, idag är vi båda myndiga.                                          

Sommaren efter när vi var på hundpensionatet och jobbade, det vi aldrig lär glömma är dem fina ärr som har satt sitt spår på mig efter Frida, men även när vi cyklade upp till stan där för att köpa glass som vi fick pengar för av dem, vi hade Teddan på högsta volym och när Anders putte i dig i vattnet...  Till råge på allt glömde du även dina klyftpotatisar :P

Överby har blivit mitt andra hem, undra varför? Haha. Undrar hur många gånger vi har varit där tillsammans? En massa helt klart. Vår jultradition där vi alltid köpte julklappar till varandra.               Ska vi lista ett favorit matställe måste det bli donken, tre mcflurry på rad... Eller kanske Burger King, lökringar is the thing ;) Eller varför inte Strandgatan? Någon av dem tre är det i alla fall.      

När vi var mindre skrev vi mycket brev till varann och jag läste dem för några veckor sedan, "från jultomten" stod det ganska ofta, och alltid så var det från din" hemliga vän "i Skara.                             Tänk så ofta vi har drömt om att resa, vi har alltid sagt att vi ska åka utomlands när vi båda har fyllt 18 och längre fram ska det bli roadtrip i USA som alltid har varit en dröm. Dock drar du redan i höst, innan mig när jag drar till Norge så vi kommer att dela på oss redan i höst. Känns tomt och lite skrämmande men thats life. Som tur är kommer jag redan över jullovet.

Alla sådana där galna saker som man inte borde försöka sig på har vi näst intill provat.  Som att spruta Fanta på fönstret på en restaurang, tagit små prover av hårinpackning som vi inte upptäckte förrän senare kostade pengar (dem låg under en gratis skylt) och ställt en gryta direkt från spisen på en träbänk där det idag finns fina runda ringar.                                           
Du som ska sjunga på mitt bröllop, jag ska bli gudmor åt dina barn och tvärs om... Allt roligt som vi tillsammans ska vara med om. Det var dock nära ögat att vi inte sitter här idag, på nästan ett år hade vi ingen kontakt alls pga en små sak, vad mycket vi missade och så idiotiskt det var.  Man ska ta tillvara på varandra istället. Aldrig kommer vi att skiljas igen. Together forever.

Detta är en del av min present till dig och jag vill bara säga hur betydelseful du är och hur mycket jag älskar dig.
 Grattis till studenten gumman!