Estela

Har varit på bio nu ikväll. Hemsk film, kan inte sluta att lipa, tårar bara fortsätter att strömma.                                             Detta gjorde ont, riktigt ont.  Att förlora en förälder är det värsta man kan göra, finns inget värre.

Visst var det "I taket lyser stjärnorna". Har inte läst boken, men filmen var minst sagt lika bra. Riktigt, riktigt välgjord och dem fick ut känslorna på ett otroligt gripande sätt. Salongen var full av snyftande, jag tror inte att någon satt oberörd. Jag var lite skeptis innan eftersom att just sådanna här saker är så otroligt svåra att visa på film, men jag blev possitivt överraskad.

Det som berörde mig allra mest var när hon skrev på en lapp att om hennes mamma dog så skulle hon ta livet av sig, men i slutet så är det samma lapp, men istället för att hon vill dö står det "Jag vill leva. Leva för dig mamma"  
Där har jag också varit. Jag har velat dö så många gånger och varit nära, men inte tagit steget fullt ut och det är jag himla tacksam för idag.  Man förstår inte hur nära man har varit innan man ligger på intensiven med dropp och läkarkontroller varje timme.
Saknaden är det värsta, man kan bli sjuk av saknad, riktigt sjuk. Jag tror att man kan dö av saknad, det tror jag verkligen.

Hur klarar man sig egentligen igenom sånt här? Det förbannat svårt och verkar omöjligt så många gånger men det går, det finns alltid en väg. det är inte enkelt, men i taket lyser alltid stjärnorna. Man måste våga tro.