Vara nöjd med sig själv

Har ni tänkt på hur svårt det är att vara nöjd med sig själv? Alltid vill man ändra på något och man tänker ofta att om jag bara såg ut sådär skulle han gilla mig. Hur ska man kunna bli nöjd med sig själv egentligen? Jag tänker själv ofta att om jag gick ner 20 kg och färgade håret mörkt skulle just han gilla mig. Man vill ju hela tiden vara snygg, och att andra ska tycka det samma. Jag har själv ändrat på mig en hel del denna höst, och jag känner verkligen skillnad! Jag börjar acceptera mig själv på ett helt annat vis, vågar att ta plats helt enkelt. För mig har detta varit nödvändigt, och ingenting som har med vad andra tycker och tänker för man ska aldrig ändra sig för någon annans skull! Skulle en kille inte tycka att du är "tillräckligt" snygg så är det hans problem, då är han verkligen inget att hänga i granen. Det kommer fler tåg som jag brukar säga, det är bara att hoppa på nästa när det dyker upp. Men det är aldrig lätt att bli sårad, det ta ett tag, men sedan kommer man vidare.

Man måste tänka sig snygg, man ser aldrig snygg ut om man hatar sig själv, då skulle ingen modell få några jobb. Är man då nöjd och stolt över sitt egna jag så syns det på utsidan. Jag har dem senaste två åren haft fullkomlig foto panik, jag har vägrat att medverka på foton. Jag har tyckt att jag ser ut som en stor fet gris och inte är värd att vara med. Detta börjar smått att ändras. Det har varit så illa att jag vägrat att vara med på släktfoton på tex jul och fördelsedagar, trotts att det bara är familjen som kommer att se dem.  När jag startade bloggen bestämde jag mig för att aldrig lägga ut några bilder på mig själv, eftersom att jag antog att folk skulle fly ifrån min blogg bara för att jag inte var tillräckligt snygg och lika smal som alla andra bloggare. Men för varje dag som går så känner jag mig säkrare på mig själv och har faktiskt lagt ut två (!) tror jag, på mig själv. Så långt trodde jag aldrig att jag skulle komma i början. Det är något av det bloggen har lärt mig. Att våga.  Bara som idag när vi spelade in filmen, jag hatar verkligen att se sådant, och film är ju värre än foton. Jag ville bara försvinna och önska att jag aldrig hade varit med när jag såg det först, men sedan när jag tänkte efter var det ju inte så illa. Inte som jag tänkte mig från början när jag bara ville fly. Har man en rädsla för något innan man har sett det tror man ofta att det är värre än vad det egentligen är, och tillåter man sig bara att tänka så tror jag att man kan bli positivt överraskad.

Jag är långt ifrån nöjd med mig själv, och det är vad jag jobbar med. Men jag kommer att komma dit, jag komer att lyckas, men man kan inte bara ändra det fysiska, utan det psykiska måste förändras det också. Det är skillnad på att älska sig själv och att acceptera sig själv. Nu kan jag acceptera mig själv, men jag strävar efter att älska mig själv. Det är något alla måste kunna få göra.  Så jag har nu beslutat att jag inte tänker vara sjuk den dag vi visar upp filmen för klassen, trotts att det är något som gör mig livrädd. Mörkrädd, skräckslagen... Men jag ska klara detta, det är ett sätt att växa.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback